Friday, March 20, 2009

Nr 101: Casablanca

Originaltitel: Casablanca (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Nja. Jag blir efter ett tag lite mätt på porträttbilderna av vackra ansikten i motljus - Ingrids hair like a fine spider web - och Humphreys bitterhet. Det är skådespel, och det var säkert meningen också, men inget som faller mig särskilt i smaken. Den sista kvarten gillar jag, när upplösningen rullar igång på allvar och det in i det sista är Vem tar vem i den högre skolan. Om jag har förstått det rätt har många miljoner människor gråtit till slutscenenerna av den här filmen. Varför då? Eller tänker jag på Borta med vinden? Av någon anledning får jag en känsla av lego när jag ser Casablanca.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Michael Curtiz drama utspelas i det oockuperade Franska Marocko i Nordafrika mitt under det brinnande kriget. I Casablanca samlas allsköns människor; flyktingar som försöker ta sig från Europa, strama nazister som vill utvidga Tredje Riket, motståndsrörelsens idealister, romantiker, cyniker och opportunister. Och alla bara väntar. I Casablanca väntar man. Det är bakgrunden till en av de mest älskade filmer som gjorts. Och jag medger att filmen har en stor betydelse. Framför allt kryllar det av minnesvärda citat som tycks leva ett helt eget liv. Skådespelarna gör ett bra jobb, särskilt den opportunistiske och fjäskande polischefen Renault (Claude Reins) som slutligen väljer sida när han tågar iväg med filmens galjonsfigur Rick (Humphrey Bogart) till slutcitatet "Louie, this could be start of a beautiful friendship". Handlingen då: Rick (Humphi Bogey) var en gång en idealistisk frihetskämpe innan han lämnades i Paris av den vansinnigt vackra och romantiska Ilsa (Ingrid Bergman) och blev
en bitter cyniker som bidar sin tid i Casablanca. Ilsa är gift med den idealistiske motståndsledaren Laszlo (Paul Henreid) som under hennes romans med Rick satt i koncentrationsläger (!). You go girl! När de möts igen i Casablanca är Rick den enda som kan hjälpa Laszlo till Amerika. Som ni hör är det upplagt för ett triangeldrama och en såpopera av sällan skådat slag. Det kunde ha blivit tråkigt men blir inte riktigt det. Filmen känns sammanhållen och koncentrerad. Känslan av att inte riktigt veta vem hon kommer att välja av de två antagonisterna följer en fram till slutscenen. Tydligen skrevs manuset om hela tiden så ingen egentligen visste hur filmen skulle sluta. Sen är det naturligtvis en hel del sakliga misstag i filmen, bland annat dimman i slutet som användes för att dölja låtsasplanet. Det förekommer ingen dimma i Nordafrika.

1 comment:

Henrik P said...

Skönt att man inte är ensam om att vara tveksam till Casablancas storhet, även om den kanske var stilbildande och en milstolpe.
Men shit... ingen dimma i Nordafrika? Hade jag ingen aaaaning om. Varför inte?